Piller är ingen lösning

I sin recension i Aftonbladet den 24.4.2014 sågar Olle Svenning Robert Whitakers bok Pillerparadoxen. Det är möjligt att det är en dålig bok, har inte läst den, men att utifrån den ställa sig på psykiatrins sida är befängt.
Enligt Svenning skriver Whitaker att läkemedelsindustrin i allians med korrupta psykiatriker berikar sig på att överdiagnostisera mentala sjukdomar. Andra ståndpunkter hos Whitaker är att läkemedlen gör medborgare och patienter sjukare samt att schizofreni inte är någon mental sjukdom.
Att schizofreni inte skulle vara någon sjukdom låter vansinnigt. Kanske särskilt för de som haft med människor med schizofrena symptom att göra. Men de som dessutom sett hur schizofrena hanteras av psykiatrin kan ha svårt att förstå Olle Svenning knäfall inför densamma.
När han sedan kallar Whitaker för rättshaverist för att denne hävdar att läkemedel mot schizofreni ”leder patienten ut i ett kroniskt sjukdomstillstånd” är han bara okunnig.
Det är nämligen vad som sker när en människa behandlas med psykmediciner. Medicinerna tar bort symptomen, men sjukdomen finns kvar. Under den medicinerade, till synes friska ytan finns paranoian, vanföreställningarna och rösterna kvar i det undermedvetna. Där stannar de för resten av livet, vilket är definitionen på en kronisk sjukdom, eller vad?
Svenning erkänner att medicinerna ger svåra biverkningar men skriver att antipsykotisk medicin i betydande utsträckning kan återge människor livet. Han förlöjligar terapi som behandlingsmetod med hänvisning till en finsk schizofrenibehandling från 1969, nämnd i Whitakers bok.
Varför det? Varför köpa psykiatrins standardlösning mera medicin och inte ge psykoterapin en chans? Titta till exempel på Jagstrukturerande psykoterapi, en kognitiv personlighetsutvecklande metod baserad på den franske psykoanalytikern Jacques Lacans teorier. Jagstrukturerande psykoterapi är bland annat avsedd för personer med schizofreni och andra psykoser. Se till exempel: http://www.domiga.se eller http://www.jagstrukturerande.se/.
Normaltillståndet i Sverige i dag är att den som är schizofren enbart får medicin och ingen terapi (utom i Beate Grimsruds bok En dåre fri, i den förekommer psykoterapi inom svensk psykvård). Däremot kan den som är lagomt smånojig få gå i psykoterapi. Ett återkommande argumentet mot terapi för schizofrena är att de inte vill ha terapi och därför inte är mottagliga, men ett utmärkande drag för schizofreni är att den drabbade saknar sjukdomsinsikt. En schizofren vill inte ha hjälp, vill inte ha medicin, vill inte vara på sjukhus, vill inte ha vård.
Så, eftersom de kan tvingas att ta medicin, varför är det otänkbart att sätta dem i samma rum som en psykoterapeut som vet hur schizofrena ska bemötas?
Karin Kämsby

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Utbytesjournalist i Norge

per_magne_jag

Per Magne Moan och jag i Nea Radios studio i Røros.
Foto_ Torgun Brean

Den senaste veckan har jag varit utbytesjournalist på Nea Radio i Røros, Norge. Detta tack vare det förnämliga projektet Mer nyheter över gränsen. På Nea Radio blev jag väl omhändertagen av Marit Manfredsdotter, Per Magne Moan och Torgun Brean. Jag har gjort inslag i radion, pratat i sänding, tagit bilder och gjort massor med grejor för webben. Uppdragen har handlat om norska barn i ett konstprojekt,  Drottning Sonjas besök i Røros och så har jag bevakat Vinterfestspelen. Det har varit jättekul.  I eftermiddag kör jag hemåt över fjällen. Men först kan det blir en skidtur, de har massor med snö här …
Länkar till mina jobb på Nea Radio:
Vinterfestspel i världsklass
Kammaropera med hederstema
Drottning Sonja möter samiska barn,
Sissel Kyrkjebø,
Motståndskamp, folkmusik, halling och medeltidsmusik

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

det saknas en konstnärlig vision

Och nu har jag lagt mig i teaterdebatten

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Rykten på bygden, recension

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=110&artikel=5803127

Direktlänk

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Jag kommer härifrån

Jenny (Cecilia Wernesten) och Goran (Peter Morlin).

Jenny (Cecilia Wernesten) och Goran (Peter Morlin) möts efter många år. Foto: Martin Skoog

Har varit i Norrsundet och sett Folkteatern Gävleborgs Jag kommer härifrån. Blev helt tagen. Den där tjejen, hon som det handlar om, kommer tillbaka till sin hemstad och söker en förklaring till att hennes trendiga stockholmsliv har skurit ihop.
Hon är 30+, gravid, dumpad av sin kille, har just avslutat en projektanställning, pojkvännen vill att hon ska flytta ut ur hans lägenhet, föräldrarna har flyttat utomlands. Vart ska hon ta vägen?
Den ende som säger grattis till graviditeten är invandrarkillen som var kär i henne när de gick i åttan och  som hon inte ens minns att hon har träffat.
Är det bara jag som känner igen mig?

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , | Lämna en kommentar

Ta chansen att se Århundrats kärlekssaga

giselanilssonÅrhundradets kärlekssaga
av Märta Tikannen
Regi: Cathrine Parment
Scenografi: Maria Stiernborg
Ljusdesign: Claes Hilding
Medverkande: Gisela Nilsson

Århundradets kärlekssaga efter Märta Tikkanens roman med samma titel kommer åter på Teater Västernorrlands repertoar den 27 januari under Sundsvalls Kulturfestival. Föreställningen spelas i Sundsvall till 12 februari. Ta chansen att se den!

Märta Tikkanens diktsamling om livet som alkoholisthustru till författarkollegan Henrik Tikkanen är väl känd. Gisela Nilsson gör texten till sin egen och ställer fram på scenen en verklighet som annars bara de som varit där känner till. Utan att för en minut undanhålla fasorna gör hon en rolltolkning vars kraft kan få hopplösheten att bli möjlig att besegra.

Den som regisserat denna föreställning är skådespelaren, regissören och pedagogen Cathrine Parment. Någonting har hänt i mötet mellan Cathrine Parment och Gisela Nilsson, oklart vad, men det har med andning, lugn och säkerheten i att våga vara fri på scenen att göra. Resultat är en mycket stark föreställning, inte bara på grund av sitt innehåll utan också på grund av det fantastiska skådespeleriet. Vi får se en skådespelare utveckla sin skådespelarkonst till en ny högre nivå. Det är enastående!

Scenografin med dockor som symboliserar mannen och barnen tydliggör hennes, alkoholisthustruns, ensamhet och iskalla sorg på ett närmast genialt sätt. Till detta hör en ljussättning som ackompanjerar och tydliggör den lyriska textens skiftningar mellan ljus och mörker.

Karin Kämsby

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Baltic Circle: Lost in Helsinki / Vilse i Helsingfors

Kopio-ES5webb

Juha Valkepåa in Excecuted stories. Foto: Kaja Kann

Lost in Helsinki
(på svenska längre ner)

After participating in Baltic Circle in Helsinki 13-17.11.2013 , I can state that I have never seen so many bad performances in so few days. The proceeds of the festival was the critic seminars led by the Scot Mark Brown .

Expectations were shattered already the first evening by Vibes. Their show took place in Ääniwalli , a stage in an industrial area hard to find even for the taxi driver. The show was vacuous, literally. The performers, a bunch of self-confident Finnish young artists, explained to the audience that they had not prepared anything but that they could put on music, and start the smoke machine and headlamps if desired. There was also some wine but not at all enough for all the people gathering. It was mostly young people in the audience, maybe fans to a performance group . Several in the audience made spasmodic attempts to find out activities, but they found it difficult get the entire congregation.

The tickets cost 25 euro (15 for students) and the performance group had support from the Finnish Cultural Council Performing Arts Commission, the Finnish Cultural Foundation , Konefonden among others.

As Mark Brown pointed out the artists could protect themself from criticism by saying that those who do not like what they are ( not ) doing are stupid and prejudiced.

The next performance was the Icelandic group Kviss Bumm Bangs “Gala – a celebration of minority groups”. Those who expected a serious treatment of integration and minority problems could go home, but the performers had actually prepared something and apparently rehearsed. Their show was entertaining although it lacked substance, and they got people to talk to each other.

On Friday morning, I tried to find the Swedish group Poste Restantes performance “Civilization and its discontent”, but got lost in Helsinki, and when I finally found it the doors were locked. Maybe it was luck, as the other critics , they came from Finland, Scotland , Russia and Bosnia, said that the event had been boring, serious, humor liberated and pretentious.

The same can be said for most performances at this festival.

In the evening there was the performance group Oblivia and their show “Super B”, which was announced as a bad show. B can stand for Bad, but can also stand for Boring . I laughed the first fifteen minutes but then had a hard time keeping me awake. Due to the program, Oblivia was going to “question and explore the remains of theatricality in the performing arts”. They did not. Instead, they ran with drama exercises from 1960 – and ’70s , young girls’ way of imitating ABBA, horror genre , “Waiting for Godot”, and more. But they never succeeded in questioning the performing arts.

Saturday and some light in the tunnel. At the Theatre High School the web magazine Liikekieli.com organized a seminar in connection with the Kedja project Writing Movement (http://writingmovement.com ). Kedja is a platform for Nordic and Baltic contemporary dance (www.kedja.net) . Ott Karulin, critic from Estonia , spoke about his work with artistic processes along with choreographers and directors. After him the choreographer Moa Sahlin and poet Sara Hallström, both from Sweden, talked about their collaboration around Sahlins dance performance “Lion Lucy” (2012). Hallström had been attending some of the performances and when they were going on, she wrote what came up to her mind.

During her speech, Moa Sahlin asked the audience if they knew who is the Swedish artist Miss Universe alias Catti Brandelius. I was the only one who raised my hand. Then she turned to me and said “I know you , you’re from Norrland”  (Norrland is the northern part of Sweden). It made me feel singled out as some sort of inferior creature from the Swedish colony Norrland. Not only Norway, Finland and Estonia has belonged to Sweden, Norrland is still very much a Swedish colony.

In the afternoon there was a audience talk with Pekko Koskinen , Finland, and Markus Öhrn, Sweden , on their show “Porn of pure reason”. Now, I had to make a choice. Would I see the porn or the “Executed stories” on my last evening in Helsinki? As a woman , I have the perception that pornography teaches men to be poor lover who can not satisfy women sexually. So why would I spend an entire evening in Finland with porn?
The conversation , however, was quite interesting. The two men refused to discuss the porn industry’s political and social consequences, arguing that pornography is a natural and normal response to human needs. Those who disagreed were prejudiced and stupid.

The festival’s porn show had received grants from, among others, the Finnish Cultural Foundation, the Nordic Culture Fund and the Swedish Cultural Foundation in Finland. It consisted of a one hour bus ride to Porvoo. There the audience had to sit in an abandoned movie theater and watch a two-hour potpourri of porn films, with pause, followed by the bus ride back to Helsinki. The film sequences consisted of on the market existing pornography movies, Pekko Koskinen and Markus Örhn had not made the films themselves.

Executed stories were played on Teatteri Toivo . The theater was impossible to find, I got lost again but suddenly I bumped into Ott Karulin and together we managed to get right.

It was a strong performance, but in a disgusting manner, since the artist Juha Valkeapää told the history of death penalty. He did it in a thorough, narrative and factual way, without any emotional outbursts. Valkeapää noted even Spaniards cruelty against the Indians during the colonization of Latin America.

My last show at the Baltic Circle was the Russian theater collective Post Theatre’s piece “I am free”. What happened there was that a man showed a lot of boring snapshots.  Sometimes, he said something nonsensical in Russian that was translated into English.

The good experience of this festival was the critic seminars. The bad experiences was most of the performances , that it was only performances and no theater shows, and the difficulty of finding were the shows took place. Perhaps the festival organizers should take a think.
Karin Kämsby

Vilse i Helsingfors
Efter att ha deltagit i Baltic Circle i Helsingfors 13–17.11.2013 kan jag konstatera att jag aldrig sett så många dåliga föreställningar på så få dagar. Behållningen av festivalen var kritikerseminarierna som leddes av den skotten Mark Brown.

2013-11-13vibes

Performancegruppen Vibes framträder. Foto: Karin Kämsby

Förväntningarna krossades redan första kvällen av Vibes som visades i Ääniwalli, en lokal i ett industriområde dit till och med taxichauffören hade svårt att hitta. Föreställningen var innehållslös, bokstavligt talat. Artisterna, ett gäng unga självbelåtna finska filmskådespelare med mera, förklarade för publiken att de inte hade förberett någonting men att de kunde sätta på musik, starta rökmaskinen och tända strålkastare om så önskades. De bjöd på vin, men inte så mycket att det räckte till alla som kommit. Det var mest ungdomar i publiken, kanske fans till performancegruppen. Flera i publiken gjorde krampaktiga försök att hitta på aktiviteter men de hade svårt att få med sig hela församlingen.

Biljetterna kostade 25 euro (15 för studenter) och performancegruppen hade stöd från Finska kulturrådets scenkonstkommission, Finska kulturfonden, Konefonden med flera.

Som Mark Brown påpekade kunde artisterna skydda sig från kritik genom att säga att de som inte gillar vad de (inte) gjorde är dumma och fördomsfulla.

Nästa föreställning var den isländska gruppen Kviss Búmm Bangs performance “Gala – a celebration of minority groups”. De som väntat sig en seriös behandling av integrations- och minoritetsproblematiken kunde gå hem men artisterna hade faktiskt förberett något och av allt att döma repeterat. Deras show var underhållande även om den brast i substans, och de fick människor att prata med varandra.

På fredag morgon försökte jag hitta till den svenska gruppen Poste Restantes performance ”Civilization and its discontent”, men gick vilse i Helsingfors och när jag slutligen hittade rätt var dörrarna låsta. Kanske var det tur, de andra kritikerna, de kom från Finland, Skottland, Ryssland och Bosnien, sa att evenemanget hade varit tråkigt, allvarlig, humorbefriat och pretentiöst.

Det samma kan sägas om de flesta föreställningarna på den här festivalen.

På kvällen framförde Oblivia sin show Super B. Den annonserade som en dålig föreställning. B kan stå för bad, men kan också stå för Boring. Jag skrattade de första femton minuterna men hade sedan svårt att hålla mig vaken. Enligt programmet skulle Oblivia ifrågasätta och undersöka resterna av teatralitet i scenkonsten. Det gjorde de inte. I stället drev de med dramaövningar från 1960- och 70-talen, unga flickors sätt att imitera ABBA, skräckgenren, I väntan på Godot, med mera. Men de lyckades aldrig ifrågasätta scenkonsten.

Lördag och ljus I tunneln. På teaterhögskolan arrangerar webbtidningen Liikekieli.com ett seminarium i anslutning till Kedjas projekt Writing Movement (http://writingmovement.com). Kedja är en plattform för nordisk och baltisk samtida dans (www.kedja.net). Ott Karulin, kritiker från Estland, berättade om sitt arbete med artistiska processer tillsammans med koreografer och regissörer. Efter honom talade koreografen Moa Sahlin och poeten Sara Hallström om sitt samarbete runt dansföreställning Lion Lucy (2012). Hallström satt i publiken under några föreställningar och skrev vad som föll henne in. Under sitt anförande frågade Moa Sahlin publiken om de visste vem Miss universum alias Catti Brandelius var. Jag var den enda som räckte upp handen. Då vände hon sig mot mig och sa ”Jag känner igen dig, du är från Norrland”. Jag kände mig utpekad som någon sorts lägre stående varelse från den svenska kolonin Norrland. Inte bara Norge, Finland och Estland har tillhört Sverige, Norrland är fortfarande i mångt och mycket en svensk koloni.

På eftermiddagen var det publiksamtal med Pekko Koskinen, Finland, och Markus Öhrn, Sverige, om deras show Porn of pure reason. Skulle jag se pornografiföreställningen eller Executed stories min sista kväll I Helsingfors? Som kvinna har jag uppfattningen att pornografi lär män att bli dåliga älskare som inte kan tillfredställa kvinnor sexuellt. Så varför skulle jag tillbringa en hel kväll i Finland med porr?

Samtalet var emellertid ganska intressant. De två killarna vägrade att diskutera porrindustrins politiska och sociala konsekvenser, utan hävdade att porren är ett naturligt och normalt svar på mänskliga behov. De som inte höll med var fördomsfulla och dumma.

Festivalens porrshow hade fått bidrag från bland andra Finska kulturfonden, Nordiska kulturfonden och Svenska kulturfonden i Finland. Den bestod av en timmes bussresa till Borgå. Där fick publiken sitta i en nedlagd biograf och titta på ett två timmar långt potpurri av porrfilmer, med paus, varpå följde bussresa tillbaka till Helsingfors. Filmsekvenserna bestod av på marknaden befintliga porrfilmer, Pekko Koskinen och Markus Örhn hade inte filmat själva.

Executed stories spelades på Teatteri Toivo. Teatern var omöjlig att hitta, jag gick vilse igen men stötte plötsligt ihop med Ott Karulin och tillsammans lyckades vi komma rätt.

Det var en stark föreställning, men på ett sätt motbjudande, eftersom artisten Juha Valkeapää berättade dödsstraffets historia. Framställningen var grundlig, berättande och saklig, utan känsloutbrott. Valkeapää noterade till och med spanjorernas grymheter mot indianerna när de koloniserade Latinamerika.

Min sista föreställning på Baltic Circle var det ryska teaterkollektivet Post Teaters stycke ”I am free”. Det som hände där var att en man visade en mängd trista snapshots. Ibland sa han någonting i stil med god dag yxskaft.

Den goda erfarenheten av festivalen var kritikerseminarierna. Den dåliga erfarenheten var de flesta av föreställningarna, att det var bara performance och ingen teater, och svårigheten att hitta till föreställningarna. Kanske borde festivalarrangörerna ta sig en funderare.
Karin Kämsby

Publicerat i Okategoriserade | Märkt , , , | Lämna en kommentar