Piller är ingen lösning

I sin recension i Aftonbladet den 24.4.2014 sågar Olle Svenning Robert Whitakers bok Pillerparadoxen. Det är möjligt att det är en dålig bok, har inte läst den, men att utifrån den ställa sig på psykiatrins sida är befängt.
Enligt Svenning skriver Whitaker att läkemedelsindustrin i allians med korrupta psykiatriker berikar sig på att överdiagnostisera mentala sjukdomar. Andra ståndpunkter hos Whitaker är att läkemedlen gör medborgare och patienter sjukare samt att schizofreni inte är någon mental sjukdom.
Att schizofreni inte skulle vara någon sjukdom låter vansinnigt. Kanske särskilt för de som haft med människor med schizofrena symptom att göra. Men de som dessutom sett hur schizofrena hanteras av psykiatrin kan ha svårt att förstå Olle Svenning knäfall inför densamma.
När han sedan kallar Whitaker för rättshaverist för att denne hävdar att läkemedel mot schizofreni ”leder patienten ut i ett kroniskt sjukdomstillstånd” är han bara okunnig.
Det är nämligen vad som sker när en människa behandlas med psykmediciner. Medicinerna tar bort symptomen, men sjukdomen finns kvar. Under den medicinerade, till synes friska ytan finns paranoian, vanföreställningarna och rösterna kvar i det undermedvetna. Där stannar de för resten av livet, vilket är definitionen på en kronisk sjukdom, eller vad?
Svenning erkänner att medicinerna ger svåra biverkningar men skriver att antipsykotisk medicin i betydande utsträckning kan återge människor livet. Han förlöjligar terapi som behandlingsmetod med hänvisning till en finsk schizofrenibehandling från 1969, nämnd i Whitakers bok.
Varför det? Varför köpa psykiatrins standardlösning mera medicin och inte ge psykoterapin en chans? Titta till exempel på Jagstrukturerande psykoterapi, en kognitiv personlighetsutvecklande metod baserad på den franske psykoanalytikern Jacques Lacans teorier. Jagstrukturerande psykoterapi är bland annat avsedd för personer med schizofreni och andra psykoser. Se till exempel: http://www.domiga.se eller http://www.jagstrukturerande.se/.
Normaltillståndet i Sverige i dag är att den som är schizofren enbart får medicin och ingen terapi (utom i Beate Grimsruds bok En dåre fri, i den förekommer psykoterapi inom svensk psykvård). Däremot kan den som är lagomt smånojig få gå i psykoterapi. Ett återkommande argumentet mot terapi för schizofrena är att de inte vill ha terapi och därför inte är mottagliga, men ett utmärkande drag för schizofreni är att den drabbade saknar sjukdomsinsikt. En schizofren vill inte ha hjälp, vill inte ha medicin, vill inte vara på sjukhus, vill inte ha vård.
Så, eftersom de kan tvingas att ta medicin, varför är det otänkbart att sätta dem i samma rum som en psykoterapeut som vet hur schizofrena ska bemötas?
Karin Kämsby

Om karinkamsby

frilansjournalist
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.